Jag tror fan inte på kärlek. Eller jo. Fast med tanke på mina failures så tror jag inte direkt på att jag är ämnad för kärlek. Eller att bli kär för den delen. Jag har liksom gett upp hoppet om att bli kär. Jag bara kör och intalar mig själv om att jag inte är kär och kommer inte heller att bli det. Det funkar faktskt ganska bra. Slipper massa känslor och skit då. Vilket jag också tror att jag inte är ämnad för. Känslor. Kärlek finns ju dock på andra vis. Att älska. Jag älskar mina vänner. Min familj. Så jag är ju inte helt hopplös när det gäller kärlek måste jag erkänna. Heartbreaker ibland. Eller kanske känslokall. Måste jag också erkänna. Rår inte för att killar har mer känslor än vad jag har ...  Ibland. Jag älskar dig kommer inte ofta ut ur min mun. Nuförtiden. Bara till mina allra närmsta. Ibland. Nog om detta. Kärlek, ja. Oftast fint. När det är rätt kombination liksom.